Det finns de som förlorar på närmare bekantskap.
Ibland blir man ju igenkänd, våra svenskspråkiga cirklar är små och även bland majoritetsbefolkningen känner de flesta vuxna personer någon som känner någon som känner dig.
Alltnog, K undrade om jag var jag, och talade om för mig vem han var. Ett alldagligt samtal följde, från det allmänna till det särskilda, med enighet i det triviala.
Men in i denna ombonade värld klev så en av K:s bekanta, en som jag inte kände. Han satte sig på bänkens lediga plats och K:s mål förvandlades! Det blev grovt och obscent, ledare än mycket annat jag hört.
K var inte längre en gemytlig prick och en hygglig person. Hans fall blev stort. Jag påmindes om ett större fall.
En gång i livet svär man en person evig kärlek och trohet. Man får barn att fostra tillsammans. Man litar på att eden inför Gud är okränkbar för båda. Äktenskapsbrottet är bara ett ord, ett begrepp som inte finns inom det möjligas domäner.
Men för henne som hatar är ingenting heligt. Så följer sveket.
K:s fall var litet i jämförelse med detta. Men hur är en sådan förvandling möjlig, vilken bitter erfarenhet låg bakom hans ord till den nykomne?
Så har jag också sett henne som hatar urholkas inifrån. Nu är hon ett tomt skal, en ljudande malm och en klingande cymbal. Hennes tal är tillgjort, hennes gråt är tillgjord, hennes känslor för rätt och sanning är döda som nerven i en rotbehandlad tand.
Hon är en mekanisk docka och en robot med hatet som enda drivmedel. Kanske har K drabbats av ont tal och försöker svara med samma mynt. Hat föder hat, också Korsspindelns gift dryper ned för generationstrappan.
För K:s vän blev det för mycket av det onda, han reste sig och gick.