Alla möten är inte vänliga. Denna sommar bjuder också på en ondskans déjà-vu, ett möte som erinrar mig om syftet med denna blogg.
Det syftet är att skildra den slagskugga hon som hatar kastat över mitt liv – för att använda en bild som är mild.
Någon kommer gående med raska steg bland de torra löven bakom min rygg. Han sätter sig bredvid mig på bänken och säger:
-Vad är du?
Frågeordet är ovant, jag undrar vad han menar? Han fortsätter:
-Jag vet vad du är. Du är en spion (granskare, tjuvtittare; det finska ordet har många konnotationer). Och innan jag hinner svara:
-Detta är sista varningen!
Så skyndar han tillbaka till sitt gäng som sitter i solen högre upp på slänten.
I denna stadsdel i Helsingfors är det ingen som känner mig. Jag tar därför mindre allvarligt på denna hotelse än den som levererades av den långhåriga motorcyklistens motsvarighet i min hemstad, för ett år sedan.
Hon satte sig också bredvid mig på en bänk och efter en lång tystnad berättade hon att hon också visste:
-Vi vet vem du är! Vi vet var du bor! Vi vet vad du gör!
Och så lovade hon att ”vi” kommer att söka upp mig för att hämnas mitt förmenta brott.
Åklagarens hebreiska namn är Satan. Så kallade jag en gång henne som hatar, Korsspindeln, och fick stå till svars för detta.
Men alltfort menar jag att hon förtjänar denna benämning, som en discipel till den fallna ängel som svek och förde in ondskan i världen och i mänskors möten.