«

»

Jun 12

Möten och mänskor, del 007

En finsk läkare jag känner har sin egen metod att trots bristande språkkunskaper komma till tals med svenskatalande patienter. Hon iakttar denne med ytterst spörjande blick och framsäger den inlärda frasen: ”Ont i magen?”

Jag brukar sällan själv inleda samtal med mänskorna på mitt livs bänkar – om någon fått det intrycket. Så när jag gått mig trött i hettan och en medelålders kvinna upptog hela bänken med krims och gepäck, varierade jag doktorns metod och höjde lätt ett ögonbryn.

Det räckte för att hon skulle samla sig och sina tillhörigheter och mångordigt erbjuda mig sittplats. Varefter jag i utbyte mumlade en kort finsk fras med ordet ”lomaa?” (semester) i betonad ställning.

Varför grät hon?

Är min finska så dålig? Är hon lärare? Men här finns ju många invandrare och…

Nej, hon hade inte semester, hon hade fått sparken från ett arbete hon haft i tjugo år. ”Friställd” på byråkratiskt lyckospråk, fri och lycklig var hon nu…

Hennes städerskebefattning (”lokalvårdare” på byr.l.spr.) hade konkurrensutsatts (d:o) och ett i alla avseenden billigare företag hade övertagit verksamheten.

Det hjälpte inte att man ”sanerat” (d:o) bort en tredjedel av arbetsstyrkan – dvs. låtit de kvarblivande göra dubbelt mera arbete.

Hon hade en ölburk i fickan, såg jag nu. Bussen kom och hon klev på den.

Fåglarna kvittrade igen och solen sken.

Och havet välte, stormen ven, vågorna rullade, asklikt grå.