-De finns inte alls! De försvinner! De är obefintliga!
Hon gjorde en vid gest med båda händerna för att understryka det märkliga förhållande hon just anfört.
Det gällde konsonanterna i vissa bokstavskombinationer i den finska dialekt som talas i Uleåborg. Hon var litet berusad. De hade kommit båda två och satt sig bredvid mig på parkbänken i Gamlas. Hon från Uleåborg, han från Vaala.
En gång hade han åkt motorcykel från Vaala till Uleåborg på 23 minuter. Omnämnandet av denna prestation var avsett att imponera på mig men det var först hemkommen jag finner att sträckan är 91 kilometer och att medelhastigheten därför måste ha varit rätt hög.
Hon hade arbetat på många olika platser i många olika befattningar men för ett halvt år sedan dog hennes hund. Och därför har hon nu druckit – och rökt – i ett halvt år.
-Man borde rycka upp sig, säger hon.
-Man borde rycka upp sig, säger också han.
Men det kommer de knappast att göra. När hon levererar sin föreläsning om Uleåborgsdialekten, en välavvägd och väldisponerad framställning, vill hon absolut stå framför mig och se mig rakt i ögonen. Annars går det inte, säger hon.
Men efter en stund måste hon sätta på sig solglasögonen.
-Du dricker visst inte? undrar han.