Nej, han talade inte i tungor.
I så fall hade det ju i alla fall funnits en möjlighet att jag kunnat uttyda det. Men nu hörde jag mest korta tvåstaviga ord sådana som ”mega” och ”giga” och ”data”. Ordet ”euro” förstod jag dock till slut, och det räknetal som innebar att alltihop i framtiden blir hälften billigare.
Men något slags extas var det fråga om. Jag uppsökte ett litet rum i Kampen där bolaget i fråga sade sig ge information. Märkligt nog försökte man hindra och försvåra denna muntliga information genom att spela högljudd ”musik” och ha rummet upplyst av lampor som bör definieras som strålkastare.
Dessutom var de två unga männen inriktade på att överföra så mycket information som möjligt på minsta möjliga tid – om jag haft en bandspelare och senare kunnat spela upp talflödet med långsam hastighet, kanske det hade underlättat förståelsen.
Ja, och på svenska. Man bryr sig helt enkelt inte om sina svenskspråkiga kunder i den tvåspråkiga huvudstaden. Det vanliga svaret nuförtiden på den försynta frågan om här talas svenska är antingen ”Icke” (varför lär sig finska barn detta arkaiska ord i skolan?) eller ”Do you speak English?”.
Hon som hatar försvarar sig med att vi förstår saker så olika. Det är en lögn. ”Gammaldags” dygder som ordhållighet och trohet betyder precis detsamma i alla tider.
Också de upphaussade unga männen kommer att leverera fakturor med rätt siffra, alla obegripliga megor och gigor till trots.