Turerna kring författarna i Sovjetunionen kan också belysas av två böcker med vitt olika framställningssätt. Arto Mansala arbetade vid Finlands beskickning i Moskva i tre olika repriser åren 1967—1996, den sista som Finlands ambassadör. Hans bok Kohti kaaoksen pitkää yötä på över sjuhundra sidor är försiktigt – diplomatiskt – hållen men den ger en god allmän inblick i vad som faktiskt skedde bakom kulisserna. Man kan också lära sig hur töväder omväxlade med frostigare perioder inom litteraturen.
Den norska journalisten Per Egil Hegge åter skriver om ett litteraturpolitiskt skeende där han själv blev inblandad, pga. verkliga och förmodade kontakter med Aleksandr Solzjenitsyn, och utvisad ur landet. Boken heter Solsjenitsyn kan inte komma och den handlar om turerna kring nobelpriset i litteratur 1970. Solzjenitsyn valde att inte infinna sig och ta emot priset, eftersom det var sannolikt att han inte skulle få återvända. (I denna s.k. Solzjenitsynaffär spelade den svenska ambassaden i Moskva uppenbarligen en mindre hedrande roll.)
Solzjenitsyn emigrerade senare till Vermont i USA. Liksom Michail Gorbatjov var han mera ansedd utomlands än i hemlandet. Han fick nobelpriset ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner” och det är som om man inte längre hade behov av någon ”etisk kraft” när Sovjetunionen föll samman. Och naturligtvis är det svårt att i tankarna förena en emigration till just USA med föreställningen om ”etisk kraft”…
Det var bara pengarna som gällde när kapitalismen släpptes lös i Ryssland under Jeltsin.