Efter Stalins död avrättades veterligen inga oliktänkande i Sovjetunionen men dissidenterna straffades ofta med isolering, som ju kan vara ett ännu grymmare straff.
Osip Mandelsjtam var en av de många som förvisades och vi citerade tidigare hans dikt som antyder ett slags accepterande av situationen – när tillvaron blir karg till det yttre, kan det ha en gynnsam inverkan på det ”inre livet”. Man börjar värdesätta de enkla tingen och när man fråntagits nästan allt är man också mindre sårbar.
Marina Tsvetajeva är en udda figur, både symbolist och akmeist, hon flydde från Sovjetunionen men blev utfrusen också i emigrantkretsarna. Hon höll fast vid en kommunistisk ideologi och närstående personer förföljdes eller avrättades. Till slut tog hon sitt eget liv.
Men i något skede skriver hon också om en avklarnad livssituation, om det enkla och okomplicerade i tillvaron:
Я счастлива жить образцово и просто —
Как солнце, как маятник, как календарь.
Быть светской пустынницей стройного роста,
Премудрой — как всякая божия тварь.
Знать: дух — мой сподвижник и дух — мой вожатый!
Входить без доклада, как луч и как взгляд.
Жить так, как пишу: образцово и сжато —
Как бог повелел и друзья не велят.
Jag är glad åt att leva – så börjar dikten. Glad åt att leva som Gud befaller men som inte vänner vill, slutar den.
För den som har ett samvete kan detta ofta bli följden i en värld utan Gud. Å andra sidan vet vi inte vems gud Marina Tsvetajeva dyrkade, det låter som om det var hennes egen daimon (”Знать: дух — мой сподвижник и дух — мой вожатый!”) och den kan föra vida vilse.
En kristen följer sitt samvete men det är upplyst av Guds Ord, den Heliga Skrift.