Det händer att finländare säger att de skall åka till Europa på semester. Det är väl ett slags inverterad mindervärdesversion av den föreställning många medborgare i USA har: att deras land är detsamma som Amerika.
Den bok jag ville återkomma till igår är Czesław Miłosz’ Rodzinna Europa.
Den utkom redan 1958 (i svensk översättning har den fått namnet Mitt Europa). Då var Europeiska kol- och stålgemenskapen bara sex år gammal.
Miłosz är av födseln väl rustad för att reflektera över Europatanken. Znak (institutet) presenterar honom som följer:
Echa dzieciństwa spędzonego w litewskim domu, gdzie mówiło się po polsku, czytało po rosyjsku i francusku i z lekkim sceptycyzmem, ale jednak stosowało do wiedeńskich mód, regularnie powracają nie tylko w autobiograficznej prozie (Dolinie Issy, Rodzinnej Europie), ale także w wielu wierszach.
De historiska motsättningarna mellan Polen och Litauen, förhållandet till Ryssland och polackernas förkärlek för Frankrike kunde han alltså skildra med personlig erfarenhet.
Hitis, min längtans ö i havet, ligger mitt i Europa. Därifrån är det precis lika långt till Portugal som tillbaka och det är nära till Ryssland. Och när hon som hatar spärrat vägen dit, är jag alltid utomlands.
Men Europa är en idé liksom Zentraleuropa, om vilket vi nordbor inget visste förrän Muren föll.
Och för några år sedan berättade en kolumnist i Helsingin Sanomat att han i Stockholm ville köpa ett frimärke för ett brev till Finland. Den unga försäljaren frågade:
-Ligger det i Europa?