Det finns en sjö, vars strand tidigt om morgonen belyses av en smal strimma sol.
Där låg en man på den svagt sluttande stranden. Han låg som timvisaren i ett solur utsträckt i hela sin längd längs den smala strimman. Fötterna pekade mot sjön, huvudet upp mot skogen.
Han var lång och medelålders och vildskäggig. Hela hans apparition var vad man i Sverige kallar ’uteliggarens’. Han låg på rygg med armarna korsade över bröstet. Kläderna var blekta och medfarna. På fötterna hade han sandaler.
Jag måste passera tätt intill honom. Han låg fullkomligt orörlig men han andades.
Något senare såg jag att han i alla fall förflyttat sig med solen. Men som en lång och rak stock sov han fortfarande, om han nu sov, om nu stockar sover.
Under de närmaste timmarna gick jag då och då förbi honom. Jag såg honom aldrig röra sig men han hade alltid intagit en ny position alltefter solstrimmans framskridande.
Så, plötsligt, var han borta.
Och borta med honom var hela meningen med detta inlägg. Ingenting alls lär vi oss idag.