Det finns en sjö, från vars liv jag stundom kastar ner något i denna blogg jag i tankarna stundom kallar Scheherazades memoarer. Det kunde också kallas att vinna tid, om där fanns någon tid att vinna.
Runar Schildt bevittnade en drunkning som förlöste hans skaparkraft – eller det var huvudpersonen i hans novell, författaren Jacob Casimir, som gjorde det. Han lyckas äntligen fullborda det åttonde kapitlet när han ser och betraktar de äkta känslor som olyckan väcker.
En kvinna berättar för mig om en drunkning hon bevittnat. Det låter inte som om den förlöste någon skaparkraft. Ett livlöst bylte på stranden – det var allt. Och sedan ambulans och polis och vad därtill hör. Och sedan var det glömt.
Nu blir det höst omsider. De flesta dagar är stränderna tomma på folk. Vissnande, död och utslocknande kanske kan liva poeter men hon som berättar låter förstå att den olycka hon bevittnade saknade all dramatisk verve.
Den bara hände, säger hon och kliver ner i vattnet för sin dagliga simtur.