En hök? En gök!
Tungt sitter den på tallegren alldeles invid stigen, betraktar mig turvis med höger och vänster gököga – och gal.
Det är första gången jag ser den ropa på så nära håll, där ryms inte ens ett väderstreck mellan oss. Halsen rörs och stjärten.
Det var en månad sedan. Då rann också en svart huggorm över stigen och länge, länge betraktade jag den och den mig. Jag tänkte på henne som hatar och hennes rådgivare. Hur skulle en huggorm med vita vingar te sig?
När vi bjudit varandra farväl, ligger där en omkullvält skalbagge framför mig. Jag bjuder den ett strå som den tacksamt tar emot.
Skogen är tyst och mild. Men just då ligger där ett bortslängt tobakspaket, mycket bleknat men dock nog för att förgifta både lungor och stämning.
I skovens dybe, stille ro,
hvor sangerhære bo,
hvor sjælen lytted mangen gang
til fuglens glade sang,
der er idyllisk stille fred
i skovens ensomhed,
og hjertets længsler tie her,
hvor fred og hvile er.
Hør landsbyklokken lyder ned,
bebuder aftenfred,
småfuglen, før den går til blund,
end kvidrer lidt en stund.
I mosen kvækker højt en frø,
stærkt damper mark og sø,
nu klokken tier, – aftnens fred
sig stille sænker ned.
Klockan är en motorsåg men här på jorden får vi aldrig allt. Bara så mycket att längtan vaknar.