Några gånger har jag här haft anledning att nämna vårt främsta arkitektoniska konstverk, den österbottniska ladan.
Jag jämförde dess skepnad med Taj Mahals; Rabbe Enckell har en vidare estetisk vision (”Vårens cistern”, 1931):
Akropolis
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns ändlösa
vidd.
Att ladan är något förmer än sitt prosaiska ändamål stod alltså klart för Enckell. Allt kött är hö. Ett tidigt möte med döden minns jag lika – grannas gammelfar hade hittats död invid ladan. Ingen fanns i närheten där hans liv tog slut under arbetet på utåkern.
Ulla Olin anger också riktningen för mina tankar om ladan och om döden och grannasfar (Ladgavel):
Att minnas en ladgavel är att gå förbi
de stabilare byggnadsverken. Ladan håller
kanske en människoålder under lappat pärttak.
Den är inte byggd som ett monument på sockel.
Väggens bräder överlämnas från början till
alla vindar, till sol och slagregn.
Arbetsmärken, kännetecken försvinner.
Ingen är angelägen om dem.
Ladan, som boning ett ingenting
utan fönster, utan prydnader
att fästa blickarna vid. Bara vinden
blåsande genom springorna. Men också
vinden är ovidkommande. Ladgaveln
finns inte till efter alla år för vindens
eller höluktens skull. Den finns som riktning
brant stupande ur ängarna upp mot skyn.
Mitt hem är en lada. ”Också vinden är ovidkommande.” Ockuperat av onda makter idag – men ett hem har inga väggar och tak av bräder eller pärtor. Därför kan hon inte heller gömma sig, förskansa sig, bo trygg i sin ondska.
Detta var drömmens innebörd!