«

»

Jan 09

Mera hö

Julen närmar sig sitt slut. För den som berövats sina barn är denna högtid ett helvete, som man något för lättvindigt uttrycker saken (i helvetet finns inget hopp). Därav också min relativa tystnad.

 

Beträffande hötemat: det finns en juldikt av Håkan Bäck, den heter Jul (”Nåd på nära håll”, 1978):

 

Allt kött

är snart vissnat gräs.

 

Du låg på hö

det prasslade för dig

din allra första vaggsång.

Så nära kom du oss

in i vår vissenhet och död.

 

Julen är inkarnationens, mandomsanammelsens, högtid. Att Gud blir mänska betyder inte att mänskan blir Gud men det betyder att allt hat vi visar vår nästa är riktat mot Kristus själv.

 

Det är för Honom vi stänger dörren, det är mot Honom vi uppviglar makt och myndigheter.

 

Allt kött är hö. Att vi en gång verkligen skall få dö, ja, det är en stor och hoppfull tanke för hatets offer. Då kan hon som hatar inte längre nå oss med sina onda anslag. Men för henne själv är domen en fruktansvärd sanning mot vilken också terapeuternas mumlande talkör om skuldöshet är maktlös.

 

Det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas.

 

Då skall Konungen svara och säga till dem: ‘Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.’