Sonetjka är en bokmal, hon lever sitt stilla liv med och – kan man säga – i den ryska klassiska litteraturen. Hennes namn kan och bör gärna ses som en anspelning på Sonetjka, Sonja, i Dostojevskijs Brott och straff, Sofia eller Visheten har många smeknamn liksom alla kära barn.
En dag på biblioteket möter Sonetjka plötsligt Robert Viktorovitj, som friar till henne några dagar senare. Så börjar hennes resa i tid och rum, en resa som speglar den ryska nutidshistorien.
Men störst av allt är kärleken.
Hennes man finner en annan kärlek men Sonja överger honom inte. Hon uthärdar allt. När Robert dör, förbarmar hon sig över och tar hand om sin rival.
Så är Sonetjka en av Camillas många motpoler i litteraturen, för att återknyta till den detektivroman som denna blogg inleddes med. Camillas ”kärlek” är ju den som söker sitt, den som inte tvekar att svika och bedra och som begår mened för egen vinnings skull. (Nej, Maria Langs Camilla gör inte detta sista.)
Det finns uttolkare som sett de tre centrala kvinnorna i boken som representanter för detet, jaget och överjaget – varför inte också allmän mänskokärlek, erotisk kärlek och den självförglömmande, självutgivande, största.
Också stor litteratur är nationell. Ljudmila Ulitskaja är en rysk författarinna och denna roman eller långa novell är i högsta grad ”litterär”. Men även om man inte uppfattar dess alla anspelningar, förstår man och lär sig ändå värdesätta Сонечка.