Еще не умер ты, еще ты не один,
Покуда с нищенкой-подругой
Ты наслаждаешься величием равнин
И мглой, и холодом, и вьюгой.
Nej, också i Voronezj, förvisad och förföljd av Stalin, överlevde Osip Mandelsjtam. Men han var tidvis mentalt sjuk, plågades ofta svårt av ångest då hans hustru var frånvarande. Hans dikt innebär kanske trots, kanske tröstar han sig själv, kanske bådadera.
В роскошной бедности, в могучей нищете
Живи спокоен и утешен.
Благословенны дни и ночи те,
И сладкогласный труд безгрешен.
Det finns sådant som hjälper en mänska att härda ut också i största armod. Men föremålen för hennes njutning blir annorlunda än förr.
Несчастлив тот, кого, как тень его,
Пугает лай и ветер косит,
И беден тот, кто сам полуживой
У тени милостыню просит.
Det allra värsta ödet är ändå att vara rädd för sig själv. Den som oskyldig dömts till ett straff behöver inte frukta sig själv och sitt samvete, en fruktan som ständigt ansätter hans bödel.
När Bengt Jangfeldt och Göran Sonnevi översatte dikten, gav de den jag-form på svenska (i samlingen Frihetens gråljus):
Jag är inte död än, jag är inte ensam än,
tillsammans med tiggerskan-systern
njuter jag ännu av slätternas storhet
och dunklet och hungern och snöstormen.
I ett underbart armod, i fattigdomens lyx
lever jag ensam, lugn och tröstad,
välsignade är dagarna och nätterna här
och det ljuvt klingande arbetet är utan skuld.
Olycklig den, som likt den egna skuggan
skräms av skallet och fälls av vinden,
det är synd om den, som själv halvt levande
tigger om en allmosa från skuggan.