Indexproblematiken på en annan led är frågan om litteraturens kanon. Om man hårdrar saken är den ena ytterligheten att det ges ett entydigt svar på frågan vad som är stor och god litteratur medan den andra ytterligheten menar att omdömena ständigt växlar och att ett slutgiltigt svar inte kan ges.
Visst vore det bekvämt med en rikslikare, en normalbok som förvaras i en förstad till Paris och efter vilken allt som skrivs i skönlitterär avsikt kan mätas, vägas och bedömas.
Och detta är ju den ursprungliga betydelsen av ’kanon’ – det grekiska ordet betecknar en måttkäpp eller –stav och termen fick sin användning inom teologin. De lutherska bekännelseskrifterna säger:
”Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”, Ps 119.” (FC, SKB s 499)
Mot den andra ytterligheten, den totala relativiseringen, tenderade Sverige under socialdemokratins diktatur. Nu pågår en tillnyktring i vårt västra grannland. I vårt östra grannland rådde ingen tveksamhet ens under stalinismens mest kulturfientliga tider: det finns en litterär kanon och även de ”borgerliga” författarna från den ryska litteraturens guld- och silverålder hör dit.
De hade nämligen ännu inte haft tillfälle att bli upplysta av marxism-leninismen men utförde ett slags förberedande arbete. Hur? Fråga Plekhanov.
I Tyskland har den ledande litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki lagt fram en fem band omfattande förteckning över de bästa tyska verken. De upptar respektive romaner, berättelser, dramata, dikter och essäer.
Naturligtvis fick Reich-Ranickis urval kritik men han ansåg att det var obegripligt att man ifrågasatte behovet av kanon, ”denn der Verzicht auf einen Kanon würde den Rückfall in die Barbarei bedeuten.” Och som jude i Tyskland visste han vad barbari är.
Det goda med kanon är alltså att den utgör ett hinder för politikerna att rådda till begreppen. Runeberg, Topelius, Aleksis Kivi, Eino Leino m.fl. låter sig inte längre rubbas från sin ställning. Detta är ett stöd också för litteraturens moral (de som ogillar termen kan i stället för ”moral” läsa ”etik”, det betyder precis samma sak men brukar av någon anledning vara lättare att svälja för de tillvända).
Godhet, kärlek och trofasthet är och förblir verkligen något annat än det hat, svek och våld som denna blogg har dryftat.