Efter de sju estniska kvinnorna två män och nobelpriskandidater. Jaan Kross dog 2007, Jaan Kaplinski kan ännu komma på fråga.
Förhoppningsvis dock inte. Hans texter är självbelåtna, dryga och intetsägande. Han har inget klart formulerat budskap utan turnerar lånegods på mer eller mindre elegant manér. Rätt och fel är för honom tidsbundna, framför allt subjektiva storheter och mänskan alltings mått – också det gudomligas.
Jaan Kross hade erfarenhet av fångläger i Sibirien. Han var jurist och ställer oss i sina historiska böcker bland annat inför frågan om hur juridiskt arbete skall bedrivas inom ett totalitärt samhällssystem. Det är en fråga vars aktualitet är brännande i Sverige, så också här i Finland.
Toleransens diktatur gör att livsrummet blir allt mera inskränkt för kristna i vårt västra grannland. Man tillåter vissa yttre former för gudstjänst men kriminaliserar den traditionella lutherska synen på existentiella frågor.
Detta leder naturligtvis till att sekter som i sin verksamhet rör sig på ytplanet och skyr fördjupning vinner mark på bekostnad av seriös teologi. Pingstvänner och romerska katoliker tenderar att sätta det egna jaget i centrum och betona fenomenen: liturgin i betydelsen koreografi, avgudadyrkan (jungfru Maria, extasen eller Mammon) och ”själavård” som inte är annat än modifierad humanistisk psykologi med bibliska termer.
Rätten överlever samhällets systemskiften. ”Me peame järjest pidama silmas õige ja väära proportsiooni küsimust. Selles on moraali tuum. Selles on eetika ja ebaeetika kaalukeel. Me peame alati küsima: kas hea, mida me taotleme, on küllalt suur, ja halb, mille abil me seda taotleme, küllalt väike, et hea, mida me taotleme, suudaks lahustada halva, mida me kasutama, enese olematuks?”
Juridiken är proberstenen för den individuella moralens imperativ i samhället.