Simon Vestdijks bok om det femte inseglet (på svenska som: El Greco i Toledo, bloggen 18.11.) aktualiserade frågan om hämnd.
Ann Heberlein skriver att Immanuel Kant var en anhängare av vedergällning: ”Kant anser att ett brott, en kränkning, en ondskefull handling rubbar samhällets balans och att vedergällning är den nödvändiga handlingen för att återställa denna balans.”
Det är alltså en plikt att verkställa straffet.
Det finns ju många olika teorier om meningen med straff. Men säkert är att offret i de allra flesta fall inte kan återupprättas om inte straffet verkställs effektivt – både i rimlig utsträckning och tillräckligt snabbt efter att brottet förövats.
Hur hatets gärningar kränker offret har jag många gånger fått konstatera och bevittna både som utomstående och som drabbad – och tiden läker inga sår när det gäller de grövsta brotten, de som innebär livsavgörande svek och fortsatt förhärdelse. När gärningen omfattar levande barn, fortlever den också i generation efter generation.
Hon som hatar är anhängare av tanken att hon själv har rätten att plåga och utmäta straff för de oförrätter hon i sin tur menar sig ha blivit utsatt för. Genom att vägra samtala och genom att sätta sig själv ovanför sin motpart, låser hon dörrarna till möjligheternas rum.
Hon väntar på katastrofen, på döden, eller kanske på de ögonblick när offrets tålamod är uttömt. Hennes skygglappar heter hat.
Och medan det långsamt mörknar är världen ändå också nu i skymningen så full av möjlighet till försoning och återställelse!