«

»

Maj 04

Plikten.

Ann Heberlein hänvisar några gånger till Hannah Arendt. En av denna filosofs böcker heter Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil.

Det onda är aldrig banalt i existentiell mening men det kan till det yttre te sig oroväckande alldagligt, skrämmande alldagligt.

Och när Adolf Eichmann, organisatören av judeutrotningen, kommer på tal, går mina tankar ofta till hatets stormästare på Hitis.

Hon ger samma intryck av enfald och ondska i förening. Arendt menar att Eichmann helt enkelt inte förstod vilken roll han spelade i tragedin. På filmer från rättegången – han avrättades genom hängning år 1961, korsspindelns födelseår – ser man honom ivrigt försvara sig genom att hänvisa till att han bara gjorde sin plikt…

Så talar också hon. Och kanske kommer hennes död också medan hon ännu till det yttre ses vidhålla att hon är oskyldig till de grymheter hon utfört.

Men det är bara ett sken. Adolf Eichmann visste. Hon vet. Förställningen blir en andra natur, det normala tillståndet för vissa av hjärtats skådespelare.

Om hon bara vågade se sig själv!