Madeleinekakan som Proust förtärde, den med smak av alla minnen – den upplevelsen är inte bara författarna förbehållen.
En dag i huvudstaden bjuder oväntat på många möten med oförbehållsamt artiga, vänliga mänskor – mest ungdomar. När man tacksamt tar emot hjälp i små bekymmer – en tappad nyckel, vägbeskrivning till en främmande adress – framstår de onda i kontrast, deras existens känns nästan overklig i solljuset.
Men de finns. Jag körde J. till Malmgård och Odlarvägen, det tog en stund att hitta till hennes bostad, jag åkte inte bil förra gången – och hon åker alltid tåg. En gång frågade jag om vägen, två gånger – man tog sig tid och mycket besvär att förklara och hjälpa två okända i bilen.
Och mot J:s sällsport äkta mänskliga värme i vårt samtal bröt sig kylan från onda minnen, andra minnen, ju mera vi närmade oss målet.
Drömmen lät mig sedan åter smaka brödet. Med Kristian i Kervo. Hans första cykel. Hans strålande blick på vägen hem: ”Är den verkligen, verkligen min?”
Och i samma ögonblick, i drömmen, föll Korsspindelns kalla skugga över landskapet. Det blev mörkt och skrämmande.
Men när jag vaknade, hade jag Kristians blick i behåll.
Hon som vill mig ont, kan inte ta den från mig.