«

»

Maj 09

1901: Sully Prudhomme

Det är sublimt att få avsluta denna genomgång av nobelpristagarna med en stor poet. Sully Prudhomme har ofta blivit misskänd av eftervärlden och August Strindberg förmodade på sin tid att det första priset gavs honom bara för att Svenska Akademien ville framhäva sig själv. Den franska akademin var ju förebilden för den svenska och det var därför opportunt att priset gick till en av dess ledamöter.

Dessutom har namnet ‘Prudhomme’ en lätt löjeväckande klang i Frankrike. Så hette en karikatyrfigur som inkarnerade borgerlig beskäftighet och inskränkt självmedvetenhet – något i riktning mot apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary.

Och i början av sitt författarskap gör Prudhomme kanske skäl för tillvitelserna om brist på poetisk flykt. Han är eller ser sig själv också som filosof och när han därtill diktar om naturvetenskapens framsteg och stormän på detta område – de första ballongfärderna resp. Isaac Newton – kan det inte hjälpas att en senare tid inte lätt uppfattar det storslagna i dikten.

Men Sully Prudhomme arbetade med stor samvetsgrannhet och samvetsömhet och han utvecklades i rätt riktning. Hans poesi är strängt regelmässig enligt den stora franska traditionen i versskapandet och han förstår att med mycket små medel uttrycka mycket stora och djupa känslor. Därför avslutar jag denna serie om verkningarna av mänsklig ondska med mästerstycket Den spräckta vasen –  Le vase brisée:

Le vase où meurt cette verveine
D’un coup d’éventail fut fêlé ;
Le coup dut effleurer à peine :
Aucun bruit ne l’a révélé.

Mais la légère meurtrissure,
Mordant le cristal chaque jour,
D’une marche invisible et sûre
En a fait lentement le tour.

Son eau fraîche a fui goutte à goutte,
Le suc des fleurs s’est épuisé ;
Personne encore ne s’en doute ;
N’y touchez pas, il est brisé.

Souvent aussi la main qu’on aime,
Effleurant le coeur, le meurtrit ;
Puis le coeur se fend de lui-même,
La fleur de son amour périt ;

Toujours intact aux yeux du monde,
Il sent croître et pleurer tout bas
Sa blessure fine et profonde ;
Il est brisé, n’y touchez pas.

Poesi kan inte överföras till ett annat språk och jag ger dig därför två samtida översättningar som vardera ger en aspekt på innehållet:

Den spräckta vasen.

Ej minsta ljud af slaget hördes, / Det var så lätt som vindens fläkt, / Så lätt, att vasen knappt berördes / Däraf — och likväl blev den spräckt. // Fast ögat ej kan våldet spåra, / Den växer, sprickan, hvarje stund, / Tills oförmärkt den lätta skåra / Kring vasen långsamt gjort sin rund. // Det friska vattnet sakta sinar, / Och sakta sinar blommans saft. / Fast ingen vet det, den förtvinar, / Rör ej därvid! — Död är dess kraft. // När älskad hand berört ett hjärta / Med omildt grepp — ack! inom kort / Det svaga käril brast af smärta, / Och kärleks rosor vissna bort. // Fast världens blick det kan förvilla, / Fastän det hycklar ostörd frid, / Dess bästa kraft förblöder stilla… / Det brustet är — rör ej därvid! (Teresia Eurén)

Den spräckta blomstervasen.

Den vas, hvari hon vissnar, denna lilja, / Vardt härom dagen knappast märkbart spräckt, / Ty stöten var så svag och utan vilja, / En ljudlös, osedd, lätt solfjädersfläkt. //  Men huru ringa först, den remnan spridit / Sig frätande i glasets matta ring; / Osynligt, långsamt där alltmer hon vridit / Sin säkra gång och hunnit rundt omkring. // Och vattnet sipprat ut: dess friska flöde / Har lämnat blomman saftlös, torkad där, / Och ingen anar ännu vasens öde — / Dock, lämna den i fred: den brusten är! // Hur ofta såras icke så vårt hjärta / Af älskad hand, hur lätt än är dess slag! / Men hjärtat brister sedan själft af smärta, / Dess kärleks blomma vissnar dag för dag. // Fastän dess fina remna knappt kan spåras, / Fast världen icke ser dess tysta strid, / Det känner såret växa, blöda, tåras — / Det brustet är, o lämna det i frid! (A. J. Ling)