”Det förstörda livet” hette den bok av Etty Hillesum jag citerat ur några gånger och även Ann Heberlein ger några gånger en enkel definition av onda handlingar: att förstöra en annan mänskas liv.
Hon som hatar är ond, och ett nödvändigt och tillräckligt ”bevis” på detta är hennes uppsåtliga förstörande av andras liv.
Det står nämligen i hennes makt, mänskligt sett, att när som helst upphöra med sin verksamhet. Hon kunde ringa, skriva, sända ett bud om att trakasserierna upphör. Hon kunde be om förlåtelse, försoning.
Hon gör det inte.
I stället vänder hon sig till psykiatrer och seriösa eller mindre seriösa terapier för att få bukt med sin diagnostiserade ”depression” och för att få kemiska läkemedel för ondskans återverkningar i hennes eget sinne.
För den som gör synd är syndens träl, säger Skriften, och en ond mänska är inte frisk och sund och fri.
Man har bara ett liv, heter det, och det är på sätt och vis riktigt (oenigheten gäller frågan om huruvida detta liv fortsätter bortom den kroppsliga döden).
Korsspindeln valde att hugga kniven i min rygg, krossa denna min tillvaro, rycka och vända mina barn från mig.
-Vi ser så olika på saken, säger hon och tar en tablett till.
-Det är inte ditt fel, säger hennes psykiater och terapeuter och så mässar också det moln av lögnare hon måste ha kring sig för att härda ut.
För egentligen vet hon vad sanningen är: hon har brutit den heligaste av eder, övergett, svikit och dödat. Skulle hon våga säga det till sig själv, vore hon inte längre ond.