Grupo de Orpheu introducerade modernismen i Portugal. Orpheu hette deras tidskrift. Tjugofem år gammal tog en av dess främsta medlemmar, Fernando Pessoas gode vän Mário Sá-Carneiro, sitt liv med stryknin.
Tidskriften utkom med endast två nummer. Orfeus var ju den sångare som skulle föra tillbaka sin älskade Eurydike från Hades men inte förmådde uppfylla villkoret att inte se sig om på vägen.
Futurismens och Geração de Orpheus motto var att inte se tillbaka. Man var inriktad på framtiden. Men man kan inte leva i det som inte finns och Sá-Carneiro skrev en dikt med titeln Escavação:
Numa ânsia de ter alguma cousa,
Divago por mim mesmo a procurar
Desço-me todo, em vão, sem nada achar,
E a minha’alma perdida não repousa.
Nada tendo, decido-me a criar:
Brando a espada: sou luz harmoniosa
E chama genial que tudo ousa
Unicamente à força de sonhar…
Mas a vitória fulva esvai-se logo…
E cinzas, cinzas só, em vez de fogo…
-Onde existo que não existo em mim?
…………………………
…………………………
Um cemitério falso sem ossadas,
Noites d’amor sem bocas esmagadas –
Tudo outro espasmo que principio ou fim…
Hopplöst är livet för den som inte erkänner det förgångna och även dess brott och skam. Depression och förtvivlan är följden. Deras makt kunde brytas med ord av förlåtelse och försoning.
Många diktare har behandlat temat Orfeus och Eurydike. Men vem är den Eurydike som sångaren skall bringa i ljuset? Existerar hon i verkligheten eller endast i skaldens fantasi? I detta sammanhang kan jag inte låta bli att citera slutet av Rainer Maria Rilkes i sanning omtumlande tolkning:
Sie war in einem neuen Mädchentum
und unberührbar; ihr Geschlecht war zu
wie eine junge Blume gegen Abend,
und ihre Hände waren der Vermählung
so sehr entwöhnt, daß selbst des leichten Gottes
unendlich leise, leitende Berührung
sie kränkte wie zu sehr Vertraulichkeit.
Sie war schon nicht mehr diese blonde Frau,
die in des Dichters Liedern manchmal anklang,
nicht mehr des breiten Bettes Duft und Eiland
und jenes Mannes Eigentum nicht mehr.
Sie war schon aufgelöst wie langes Haar
und hingegeben wie gefallner Regen
und ausgeteilt wie hundertfacher Vorrat.
Sie war schon Wurzel.
Und als plötzlich jäh
der Gott sie anhielt und mit Schmerz im Ausruf
die Worte sprach: Er hat sich umgewendet -,
begriff sie nichts und sagte leise: Wer?
Fern aber, dunkel vor dem klaren Ausgang,
stand irgend jemand, dessen Angesicht
nicht zu erkennen war. Er stand und sah,
wie auf dem Streifen eines Wiesenpfades
mit trauervollem Blick der Gott der Botschaft
sich schweigend wandte, der Gestalt zu folgen,
die schon zurückging dieses selben Weges
den Schritt beschränkt von langen Leichenbändern,
unsicher, sanft und ohne Ungeduld.