Ricardo Reis är den av Pessoas heteronymer som skriver i filosoferande och klassisk stil. Ett poem med förgängelsekänsla är ”Em Tudo quanto Olhei Fiquei em Parte” [ tredje och fjärde raden i vardera strofen bör ha indrag ] :
Tudo que cessa é morte, e a morte é nossa
Se é para nós que cessa. Aquele arbusto
Fenece, e vai com ele
Parte da minha vida.
Em tudo quanto olhei fiquei em parte.
Com tudo quanto vi, se passa, passo,
Nem distingue a memória
Do que vi do que fui.
Om Alberto Caeiro ägde solrosens blick, faller Ricardo Reis’ blick på den vissnande rosen – den dör medan han betraktar den. Han är en stoiker som inte finner en grund för hopp men finner hoppet vara ”känslans plikt”.
Vill man igen hänvisa till en svensk dikt, och det vill man ju, är det Gustaf Frödings dikt Ur Anabasis:
– När så barbarerna fördrivits eller dödats,
lät Xenofon hellenerna slå läger
och taga fram av de förråd, som ännu ej förödats,
och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.
Och runt omkring han lät soldaterna
få samla sig i jämna lag om sina matransoner
allt efter städerna och staterna,
arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.
Och Xenofon, som jämt gav akt, när något samtal fördes,
att få besked om tankarne hos männen,
förvånades och i sitt hjärta rördes
av tal, som gick från man till man, från vännen och till vännen,
med tänkespråk från filosoferna
och trösterika stycken från Homeros
i växling med de glättigt sjungna stroferna
till Foibos och Athena och till Eros.
Och segervinnare i knytnävskamp bedömdes och berömdes,
Euripides med Sofokles han hörde sammanställas,
och allt som glädjen steg och krus och skålar tömdes,
blev männens sinne mer och mer liksom försatt till Hellas.
De tog ris och löv och skönt bekransade
de gjorde lek och dans i trädens svalka,
och ganska väl och vackert dansade
stymfaliern Sofainetos citalka.
Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden. –
Boethius skrev Consolatio Philosophiae, på sätt och vis en vidareutveckling av den stoiska filosofin i kristen avsikt. Men det ges ingen övergång från lagens och nödvändighetens till nådens rike.
Förlåtelsen och hoppet kommer till oss utifrån, inte som ett högre stadium i vår inre utveckling. Detta är också den förvissning i vilken denna blogg är skriven: hatet kan upphöra och skingras som dimma i storm.
Vi är underställda förgängelsens villkor. Tudo que cessa é morte men ”efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3:13).