Holländskan är ett fult språk som inte lämpar sig för poesi.
Man kan dock gå in i november månad med holländsk prosa. Flamländare är inte heller, namnet till trots, särskilt eldiga och de kan avhandlas i samma sammanhang.
I ett platt landskap kan man börja var som helst och jag tänker på Harry Mulisch och på Siegfried. Den har underubriken ”Een zwarte idylle” och handlar om Eva Braun, Adolf Hitler och deras okände son.
Man kan ju läsa boken men det är frapperande hur holländsk litteratur ständigt kretsar kring andra världskriget och dess grymheter. Och är det någon holländsk litteratur som de flesta känner till, är det ju den dagbok som fördes av Anne Frank.
Mulisch internerades själv liksom hans judiska mor men de undkom koncentrationslägret med hjälp av Mulischs far som samarbetade med nazisterna. Det är ett utgångsläge som med nödvändighet skapar traumata och material för ett långvarigt författarskap kring frågor om skuld och ansvar.
Har Mulisch något nytt att säga? Nej. Hatet är uråldrigt och plågar oss alla utan urskillning. Några drabbas hårdare. Några måste skriva mera. Någon har framgång.