Boxningstemat från igår ger mig anledning till en liten jabb om norsk litteratur. Nils Johan Rud skrev Alle tiders største, en ungdomsroman om en boxare, ett norskt löfte som dras in och utnyttjas i nationalistiska rörelser. Den var ”en pamflett mot nazismen”, som han själv kallade den, utgiven år 1936. Stjärnkulten inom idrotten har många avigsidor, bland dem våldet och hatet.
Renaud Lavillenie grät av sorg på prispallen igår. Det om idrottens förädlande inverkan på mänskosinnet.
Det är tunnsått med böcker om idrott och idrottare. I Sekonden av P O Enquist är det sonen till en släggkastare som skriver en biografi om fadern. Fadern hade kastat svenskt rekord med en för lätt slägga, medvetet fusk.
Juhani Peltonens Elmo—urheilija från 1977 är den mest kända finska boken, en skildring av en makalös idrottsbegåvning. Han vinner tiotals guld i vinter-OS i Anderna och vid de jättelika sommarspelen i Derwanga. Men själv är han en dyster och grubblande natur, som inte vill höra Björneborgarnas marsch spelas i radio efter sina triumfer utan föredrar att höra en barnkör uppföra Maan korvessa kulkevi lapsosen tie.
Till en bok om en kvinna som skriver en biografi om en känd löpare vill jag återkomma senare, när jag omsider når den ungerska litteraturen.
Litteratur om idrott erbjuder rika möjligheter som är förhållandevis outnyttjade. Bland ungdomsböcker på svenska är Max Lundgrens böcker om Åshöjdens Bollklubb oöverträffade.
Och i kväll börjar OS i Rio.
Ja, där har redan pågått tävlingar en tid men i kväll är spjutkvalet.