I En liten bok om ondska med dess många hänvisningar till författare och andra filosofer, tar Ann Heberlein naturligtvis också upp Dostojevskij.
I Brott och straff är det Razumichin – etymologiskt anspelar namnet på det ryska ordet för ’förnuft’ – och Porfirij som för en dialog om huruvida det finns onda och goda mänskor. Men de är då ovetande om att Raskolnikov redan fattat sitt drastiska avgörande i den frågan.
När Raskolnikov dödar pantlånerskan – och av omständigheternas spel även hennes syster – har han satt sig över Gud och kristen moral. Men han försvarar sig, han menar att han genom mordet befriar många av hennes offer och bara skaffar en ond mänska ur världen för att i stället göra så mycket mera gott med pengarna.
Hon som hatar har gjort samma oväntade upptäckt som Raskolnikov gjorde: ondska är och förblir alltid ondska och man undkommer inte dess följder. Hon som hatar trodde sig kunna begå meneden och sina övriga grova brott utan efterräkningar, därför att hon inte ställdes till svars för dem inför jordisk rätt.
Raskolnikov möter Sonja, som leder honom till insikt och försoning med Gud och mänskor och troget följer honom i straffet.
Hon som hatar, korsspindeln på Hitis, utnyttjade däremot sin Sonja till att vränga rätten, till att överge och svika.
Raskolnikov blev frisk.