«

»

Mar 05

Som barn…

I Ann Heberleins En liten bok om ondska spekuleras också över uppväxtmiljöns betydelse för brottslingarna – de som blir onda.

 

Hon som hatar levde i en ombonad barndomsmiljö – till det yttre – men lärde sig enligt egen utsago framför allt falskhet i barndomshemmet. Fasaden var det viktigaste, för att tjäna pengar kunde man sälja sin övertygelse – i detta fall exempelvis hela sitt liv lönearbeta för en kyrka utan att dela kyrkans tro.

 

Det finns miljöer där sådant anses fullkomligt normalt och ett barn som växer upp i den miljön kanske aldrig kommer att inse det förvända i detta.

 

Kan man då klandra att ett sådant barn begår mened som vuxen och utan ånger säljer eller växlar trosåskådning och -bekännelse många gånger om? Det viktiga är ju hur det ter sig i omvärldens, i mänskors ögon – men samvetet, som borde vara ett samvetande med Gud, är tyst, tystat. Hon förstår aldrig vad en tro, en övertygelse är, hon förmår inte förstå det.

 

Ja, det kan man.

 

Ingen av oss är utan skuld, det betyder också att alla har skuld. För skuld finns förlåtelse och försoning men även om den erbjuds alla, finns dess mening endast för den som ångrar sig.

 

För de andra återstår depression, mediciner, mindfulness, förtvivlan, åldrande, död och dom.