Kåsören Olli skrev en gång ett lättsamt bidrag till den sedermera populär vordna ”kontrafaktiska” historieskrivningen: om Simson hade varit finländare.
Då, menar Olli, hade Delila låtit klippa hans hår men när filistéerna kom över honom hade han ändå dräpt dem alla. Delila hade klagat: Varför ljög du för mig?
Och Simson hade svarat: Jag ljög inte, min styrka tog du av mig men sisun fanns kvar.
Alla folk menar att de är i besittning av vissa egenskaper som utmärker dem framom andra. Vanligen är dessa uppfattningar så stereotypa att ”L’italiano” kan bli schlager också som ”Olen suomalainen”.
Portugiserna har sin saudade. Det är en längtan efter något förlorat, därtill något som – menar vissa uttolkare – man vet med sig att man aldrig återfår.
Inklämt mellan Spanien utgör Portugal tvivelsutan en lätt bisarr företeelse. Det finns ett talesätt om portugiser ”av den sorten som blev arbetslösa efter att Indien upptäckts”.
Os lusíadas är ett epos konstruerat i Iliadens efterföljd, från början tillverkat som nationalepos. Luís de Camões berättar om sina sjöfarande landsmäns bravader med en tillsats av kristen övertygelse om det välsignelsebringande i företaget.
Álvaro de Campos är alltså skeppsbyggnadsingenjören som blev poet, en av Fernando Pessoas heteronymer. Han tänkes ha utexaminerats bosatt i Glasgow men därefter övergett yrket för poetens kall, skaldande:
Lisbon revisited
Não: não quero nada.
Já disse que não quero nada.
Não me venham com conclusões!
A única conclusão é morrer.
Não me tragam estéticas!
Não me falem em moral!
Tirem-me daqui a metafisica!
Não me apregoem sistemas completos, não me enfileirem conquistas
Das ciências (das ciências, Deus meu, das ciências!)
Das ciências, das artes, da civilização moderna!
Que mal fiz eu aos deuses todos?
Se têm a verdade, guardem-na!
Sou um técnico, mas tenho técnica só dentro da técnica.
Fora disso sou doido, com todo o direito a sê-lo.
Com todo o direito a sê-lo, ouviram?
Não me macem, por amor de Deus!
Queriam-me casado, fútil, quotidiano e tributável?
Queriam-me o contrário disto, o contrário de qualquer coisa?
Se eu fosse outra pessoa, fazia-lhes, a todos, a vontade.
Assim, como sou, tenham paciência!
Vão para o diabo sem mim,
Ou deixem-me ir sozinho para o diabo!
Para que havemos de ir juntos?
Não me peguem no braço!
Não gosto que me peguem no braço. Quero ser sozinho.
Já disse que sou sozinho!
Ah, que maçada quererem que eu seja de companhia!
Ó céu azul o mesmo da minha infância ,
Eterna verdade vazia e perfeita!
Ó macio Tejo ancestral e mudo,
Pequena verdade onde o céu se reflecte!
Ó mágoa revisitada, Lisboa de outrora de hoje!
Nada me dais, nada me tirais, nada sois que eu me sinta.
Deixem-me em paz! Não tardo, que eu nunca tardo…
E enquanto tarda o Abismo e o Silêncio quero estar sozinho!
Det är synd om mänskorna, sade Strindberg. Och kanske särskilt om portugiserna.
Inte ens någon riktigt genuint begåvad fotbollsspelare har man längre. Eusébios glansdagar är länge sedan förbi och kommer aldrig, aldrig åter.
Oavgjort mot Island!