I den ryska föreställningsvärlden är tanken på lidandet central. Det gäller inte bara de stora klassikerna under litteraturens och filosofins guld- och silveråldrar utan temat är ständigt återkommande också i Svetlana Aleksijevitj’ ovan (8.4.) nämnda reportagebok.
Det är sant att ”det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike” (Apg. 14:22). Men att hävda som en kristen lära att en nation eller en enskild person kan utstå ett ställföreträdande lidande för andras frälsning, är en falsk och farlig villolära.
Och detta i förening med den ryska övertygelsen om att landet är utkorat bland jordens folk, utvalt för en särskild uppgift, gör att en västerländsk iakttagare kan ha svårt att förstå vad han ser.
Det är ju i så fall genom plågorna och nöden som drabbar dem som ryssarna ser sig välsignade av Gud, en fullständigt främmande tanke för den kalvinistiskt-kapitalistiska etiken och dess framgångsteologi.
När Pepsigenerationen förkastade kommunismen var förkastandet också totalt. Man skryter med pengar och yttre tecken på välstånd på ett sätt som är främmande för rikemännen i väst. Man gör ingen hemlighet av och skäms inte för att Mammon är den nya tsaren.
Vladimir Sorokin har skrivit postmoderna dystopier som kanske kan bidra till förståelsen av varför inga postsovjetiska ryska författare kommit upp till nobelprisnivån. Verkligheten är alltför disparat, alltför osammanhängande. Böcker som I det heliga Rysslands tjänst ger parodiska glimtar av livet i Ryssland idag – rättare sagt: i morgon – men det är som om han saknar andra medel än den våldsamma överdriften för att beskriva det. Det är alltför osannolikt.
[ Boken heter på ryska День опричника, den svenska titeln missar därför väsentliga litterära allusioner. ]