Hos Pablo Neruda sammanfattas många egenheter och dilemmata i den latinamerikanska litteraturen.
Han var diplomat, som alla de hittills behandlade författarna i denna grupp.
Han var poet – just poesin värderas här högre än andra litteraturformer.
Han var kommunist och stalinist och höll halsstarrigt fast vid denna ideologi. Många latinamerikanska 1900-talsförfattare var kommunister som en reaktion på USA:s övergrepp och högerterror i hemlandet mera än som ett uttryck för djupgående kunskap om marxistisk teori eller praxis (den sovjetiska verkligheten).
Och hans dikter är fulla av laddade symboler, ofta mångtydiga, överväldigande och -svallande.
Nerudas mest berömda verk är väl generalsången – den stora och allmänna sången, Canto general, som sträcker sig över många hundra boksidor. I sång X, El fugitive, berättar han om sin flykt ur landet från förföljelse:
A todo, a todos,
a cuantos no conozco, a cuantos nunca
oyeron este nombre, a los que viven
a lo largo de nuestros largos ríos,
al pie de los volcanes, a la sombra
sulfúrica del cobre, a pescadores y labriegos,
a indios azules en la orilla
de lagos centelleantes como vidrios,
al zapatero que a esta hora interroga
clavando el cuero con antiguas manos,
a ti, al que sin saberlo me ha esperado,
yo pertenezco y reconozco y canto.
Hans tillägnan är omfattande och innefattande beskrivningen av landet och mänskorna. Och den gäller också a ti, al que sin saberlo me ha esperado.
Det är ett kännetecken på stor litteratur om det förverkligas. Vi får veta något vi egentligen redan visste men inte formulerat. Också hat kan sången besegra genom att ge det ett namn och övervinna den fruktan det väcker med sitt obestämda hot.