Travesuras de la niña mala av Mario Vargas Llosa är enligt författaren själv ”una exploración del amor desligado de toda la mitología romántica que lo acompaña siempre”.
Den stygga flickans rackartyg handlar om en förälskelse – eller rättare: besatthet – som varar från tonåren till gamla dagar. Kontrahenterna möts och skiljs igen på olika platser i världen. Boken är delvis självbiografisk fastän Vargas Llosa förnekar detta – också han var, liksom alla våra latinamerikanska författare hittills, diplomat och såg mycket av världen. (I boken finner han Finland rent och våra åldringar vackra.)
Också Vargas Llosa var kommunist och marxist i ungdomen, härtill förledd av Castro på Kuba. Senare kom han att bekänna sig till liberalismen. Hans böcker blev sämre med åren; dock fick också han Nobelpriset till slut, år 2010.
Författaren är en typisk latinamerikansk berättare i det att våldet får mycket utrymme i hans skildringar, han är fascinerad av råheter och skildrar ingående tortyr.
Nämnda bok hör till den lättare genren och den slutar med en reflexion om meningen med det hela: kanske var det att just den romanen skulle bli skriven?
På detta sätt har Vargas Llosa tagit sig an ett allvarligt ämne med ett lättsamt grepp. Många mänskor tror att deras liv har en mening. Det är antagligen ett sätt att slippa möta meningslöshetens utmaning.
Ändå är det bara döden som har en mening. Den är befrielsen från ”det hela”, den förklarar – i ordets äldre betydelse – livet med dess besatthet och våld. Man har gjort barn illa… hur får sådant ske? Varför tillåts en mänska dödligt svika den hon lovat evig trohet?
Kanske för att dessa rader skulle bli skrivna. Det får vi veta en dag men då behöver vi inte längre fråga om någonting.