Redan den 18 augusti, innan jag nått Estland, fann jag anledning att citera Elo Vees ”Intervjuu”.
Hennes borgerliga namn är Elo Viiding och hon är dotter till poeten Juhan Viiding. Hon är född 1974, hon har studerat musik, översatt finsk lyrik och även undervisat i Åbo.
Många av Elo Vees dikter är långa och svåra att fånga men de är samhälleligt och socialt medvetna, filosofiska – liksom också Juhan Viidings var. Mälu heter en:
Mida teha mäluga,
mis ei vea kunagi alt,
kas selleks on vaja
veel rohkem mäletada,
või mäletada kõike,
või veel vähem,
või mitte üldse,
et ükskord see mälu
saaks vabaks?
Mida teha haavatu mäluga,
kaitsetu mäluga,
mida teha mäluga, mis
mäletab ainult head,
mida teha mäluga
mis kaob,
mida teha,
mida ette võtta selle
katastroofiliselt haige,
hella ja äreva mäluga,
mis ei mäleta enam isegi
oma nime
ja majanumbrit,
oma juuri
ja algust,
oma jumalaid,
oma sündi,
mis elab oma elu
täiskäigul
supermarketist marketisse,
mida teha mäluga,
mis ei taha mäletada
mitte ühtegi elu,
mitte ühtegi hinge,
ühtegi võõrast mälestust,
sama võõrast kui teine,
sama võõrast kui inimene?
Mis ei tahagi iialgi teha
ainsatki siduvat sõlme
katkise
inimpärlikee reas.
Minnet är föränderligt och dynamiskt och det ondas minne lägger sig lätt som en hinna över det goda och värdefulla i det förflutna. Traumatiska minnen kan läkas – men där hatet fortfarande lever och frodas är det enbart smärtsamt att minnas. Svenskan är ett fattigt språk, minnet är inte enbart glömskans motsats.