Hennes ögon är blå, de kan inte vara annat än blå, för hennes själ är också blå och blicken är både försvarslös och genomträngande.
Den står nämligen i förbindelse med både hjärna och hjärta. På ett ögonblick har hon klart för sig det sammanhang där hennes bistånd är av nöden och inom samma ögonblick har hon vidtagit åtgärder i enlighet med blicken.
Det finns det ändå rätt många som kan. Men hon får det därtill att te sig som om hon egentligen inte ger en gåva med sitt bistånd, utan att det är fråga om en helt saklig transaktion, ett utbyte där ingendera parten står med vare sig skuld eller tacksamhet att tala om.
Den ”sociala verksamhet” man kallar de sprattlingar i vilka vi båda är involverade lever och får sin näring av det blå i en sådan blick.
Tänk om hon hade blivit diakonissa!
Men här nere är ännu inget fullkomligt.