Loppkvinnan höll på att sopa rent framför egen dörr. Hon är trevlig och sådär, men det viktigaste saknas.
– På påskdagen! sade jag. Har du öppet idag?
– Jovisst. Ingen firar påsk längre, sade loppkvinnan. Påsken är inte som förr…
– Det är den visst det, sade jag. Det är mänskorna som är annorlunda. Men jag sätter mig här en stund, jag väntar på att matbutiken skall öppnas.
– Men den är ju öppen! sade loppkvinnan. Jag kommer just därifrån.
Loppkvinnan berättade att mänskorna i skydd av natten ställt fram sina klockor med en timme. Butiken var verkligen öppen.
Jag gick dit. Den som sovit i kyla på ett betonggolv i en lagerlokal måste ha morgonkaffe också på högtiden.
Den ensamma ryska expediten i den lilla kvartersbutiken hör till de yppersta bland kvinnor. Hon har det som loppkvinnan kanske saknar.
– Христос Воскрес! hälsade jag henne.
– Воистину Воскресе! svarade hon överraskad och glad.
Och så sade hon, beklagande: ”Ingen firar påsk längre.”
Yppersta? Hur så?
Det sade jag ju redan.