«

»

apr 04

Möten, virus och mänskor, del 1429

Det var en röd, en blond och en mörk.

De sutto kring ett bord, så att den röda vilade ett skadat ben på stolen till höger. De voro tre kvinnor, kring fyrtio alla de tre.

– Och alltid måste man ta hand om… sade den röda. Hon hade långa fingrar och naglarna var gröna. Hon nickade bekräftande till sina egna ord och underströk dem med att slå med fingrarna mot bordet. Hennes röda hår var samlat i en knut i nacken.

– Nej! Så ljuvligt! sade den blonda som satt mitt emot henne. Hon rörde sina händer i stora gester; en förändring åskådliggjorde hon genom att greppa ett tankeblock i luften och föra över det från sin högra sida till den vänstra.

Hennes blonda hår var halvlångt och fritt.

Den mörka på hennes vänstra sida var kortare än de två andra, litet böjd i ryggen. Hennes gester tedde sig som om hennes handleder varit hopbundna framför bröstet.

– Vet ni vad jag drömde i natt? frågade hon. Hennes hår var rakt.

Den blonda visste det inte. Hon vände ansiktet mot den mörka och föste i detsamma ett tankeblock närmare henne.

– Nog är det utmanande! sade den mörka senare men log.

Vid ett litet bord intill dem – den röda, den blonda och den mörka – satt en gammal man som skrev något i ett litet, litet häfte.

Vad skrev han?

Ingenting.

Ingenting alls av bestående värde – inte för den röda, för den blonda eller för den mörka.

Jag tror att han satt där och väntade på bussen och döden.

Bussen, det visste han, skulle komma om exakt tjugofem minuter.