Den intelligente läsaren förstår genast att detta var ett sällsynt undantag.
Jag åker nämligen aldrig taxi. Men nöden besegrar med lätthet varje ’aldrig’. (Den mindre intelligente läsaren får gärna ta mera tid på sig. Vi har ingen brådska längre.)
Han var också svart, liksom nr 1416 (den 22 mars), och liksom den brokiga ängeln nr 1417 (den 23 mars) lät han ett landskap uppstå för min inre syn.
De båda svarta var, var för sig, från Håkansböle. Denna ort har tidigare för mig framstått som inbegreppet av likgiltiga förorter någonstans i Vanda. Men min somaliske chaufför plockade bort nybyggnader och lät gamla, rivna landmärken återuppstå längs färden. Och jag kände igen mig. Här, här, hade jag ju i själva verket rört och kört mig förr… hela vägen.
Men nytt var det somaliska som nu präglar allt i öster. Inte visste jag om den butiken, restaurangen, moskén, bostadsområdet.
Svarta, vita, brokiga änglar… dags för en gammal bekant och ortsbo igen. I morgon.
– – –
PS. (En födelsedag också den; jag har inte glömt er tre i mars eller er farfars hundra år idag.)