Nu får det vara nog med färger, tänkte jag, men vädret var av en annan mening.
En blå vind blåste upp och tvingade sig på mitt medvetande. ”Hur luktar blått? Hur luktar blått?” envisades den i alla springor.
Och jag måste, bara måste, berätta. Det gula från i förrgår är glömt då världen är blå.
Det allra egendomligaste som kan sägas om det blå är ljudet. Ljudet av blått – ett intensivt pipande, inte i diskant, utan djupt i det blås bas. Ett grovt pip, kunde man uttrycka saken.
Jag vet om fotgängare som skär det blå i klyftor när de vandrar. Det är bara vissa dagar detta går för sig men då låter det sig göras helt eminent.
Ola, till exempel. Ola går med långa, långa steg och hinner ändå med att eftertryckligt sätta ned sin sko på trottoaren vid varje steg.
Många avundas honom den förmågan. Han är blå!
Ta ett par ben. Sväng dem turvis från höften nedåt så att ni samtidigt förflyttar kroppen framåt genom att vila med tyngden på fotsulorna. Gör det tills ni känner en het blånad i benen. Då är det dags.
Stanna! Dra in andan!
Just det är det blå, det är blås doft.
I skoaffären bor en liten, liten tant som känner hemligheten. Ingen annan.