Emigrationen var många polska författares öde. I Skamandergruppen var Jan Lechón en av dem vars landsflykt ändade i tragik – han tog sitt liv.
Man talar om ’grafomani’ i samband med Lechón, han ville betvinga ensamheten och sina personliga problem med skrivande, ett tvångsmässigt skrivande. Samtidigt var förhållandet mellan verkligheten och beskrivningen av verkligheten problematiskt för honom, liksom för andra – kanske de flesta – poeter av hans generation (född 1899).
Emigracja
Na paryskim poddaszu huczy wiec wygnańczy,
Siedzą starzy wodzowie w wspomnień dym zasnuci,
Podkówki krzeszą ognia, cała sala tańczy,
Biała panna wspomina kogoś, kto nie wróci.
Za oknem deszcz mży cicho, listów z Kraju nie ma,
W oddali kulawego milknie krok żołnierza.
I tylko to zostaje, co w dźwiękach zatrzyma
Ten, co teraz u krawca modny frak przymierza.
Kan poesins blommor trivas i främmande jordmån? Hos de poeter som här avhandlats ser vi dem frodas i Frankrike och i USA hos Czesław Miłosz medan Zbigniew Herbert drogs åt båda hållen och slutligen av allt att döma föredrog en osäker och inskränkt tillvaro i hemlandet framför friheten utomlands.
Att med tvång drivas ut från sitt hem och kanske därtill berövas sina barn är alltid förödande.