En exilförfattare var också Witold Gombrowicz. I hans fall blev exilen påtvingad när han var några år och trettio, i Argentina 1939. Därmed kom han själv att ställas i samma situation som huvudpersonen i den märkliga romanen Ferdydurke från 1937.
Huvudpersonen vill inte bli mogen, han vill förbli i ett stadium av omogenhet och underlägsenhet. Han är en fullvuxen man men självcentrerad och offer för alla barnsliga impulser, nycker och infall. ’Ferdydurke’ betyder ingenting. Ingenting annat tycks heller ha större betydelse. Tillvaron är tråkig, meningslös, flytande:
Przekleństwem ludzkości jest, iż egzystencja nasza na tym świecie nie znosi żadnej określonej i stałej hierarchii, lecz że wszystko ciągle płynie, przelewa się, rusza i każdy musi być odczuty i oceniony przez każdego, a pojęcie o nas ciemnych, ograniczonych i tępych jest nie mniej doniosłe niż pojęcie bystrych, światłych i subtelnych.
När Gombrowicz skrev sin roman, strävade normala mänskor ännu efter mognad, helhet och integritet. Idag läser man honom på ett annat sätt. Vuxna och åldringar klär sig som tonåringar och kastar sig in i samma aktiviteter som de. Spontaniteten upphöjs, paradoxalt, till livsregel.
Vem minns ännu hur främmande det kändes att höra och se på rikssvensk radio och TV med det ständiga talet om hur man ”upplever” det ena och det andra, hur hela tillvaron pressades genom subjektivitetens sil? Ingenting ägde någon fasthet, ingenting var det som det var, allting var ett sammelsurium av subjektiva tyckanden. ”Jag upplever att…”.
När man kallar denna hållningslöshet ’demokrati’ eller ’tolerans’ och upphöjer den till högsta norm, då är den kris vi idag ser i det svenska samhället den nödvändiga följden. Själva varsnar de inte längre hårdheten och grymheten i den likriktningens diktatur som växer fram.