Vägabulun väckte mig. Marken skakade och jag öppnade ögonen. Förutsättningslöst kastade jag en blick på almanackan och insåg vad jag redan visste: det var varken torsdag eller fredag, det var den nya filosofins tid. Det var det rena väsensskådandets dag som öppnade sig framför min nyskapade blick.
Med en fenomenologisk ansats lämnade jag sängen och tog itu med det a priorigivna morgonkaffet. Jag satte världen med skorpan inom parentes och hällde litet epoché i den heta men namnlösa brygden.
Nyfiket såg jag mig om i halvdagern. En genomskinlig substans, den mänskorna kallar ’fönster’, tillät mig inblick i släktets allvaro. Jag skådade snöflingorna och spåren efter bulun. Jag skådade avtryck som bristfälligt percipierande animaliska enheter kvarlämnat.
Nog är det märkligt.
Jag hade drömt att Husserl själv höll lektioner i min gamla skola. Där var också Päivi och Vuokko – hur kunde jag glömma dem! – och beslutsamt och med en knax bröt jag mitt löfte och föresats att inte än en gång i sinnevärlden publicera en bloggdrömparallell till det obrutna medvetandeflödet.
(Pirkko var också där.)