– I Ryssland är cirkusen en konstart, förklarade Galina, på samma sätt som exempelvis klassisk musik hos oss. Den sorterar under statliga kulturorgan och artisterna har goda sociala förmåner – jämförelsevis.
Hon deltog i en kurs för invandrare för tre år sedan och det var där hon berättade om sitt yrke för oss andra. Kursen var en omskolningskurs, hon var akrobat men hade skadat sitt knä illa på en cykeltur. Hon blev påkörd av en bil i en korsning, skadan läktes inte ordentligt och hon blev därför arbetslös. Men hon längtade tillbaka till cirkuslivet.
Nu såg jag henne av en händelse i matbutiken. Hon var avmagrad och verkade nervös. Hon rökte också, vilket jag inte sett henne göra förut. Hon pratade en stund men sade plötsligt att hon måste gå – det lät som ett svepskäl. Det var som om hon inte hade ro i själen för ett samtal längre än två-tre minuter.
Ändå hade hon fått ett nytt arbete, dessutom på cirkus och med mängder av fritid. Den vitryska cirkus som anlitat henne turnerar mest i östra Finland och på ryska sidan även om den var registrerad hos oss. Just nu vet jag inte hur de hanterar situationen vid gränsen. Men hennes uppgift var inte fysiskt betungande – två dagar i veckan, två gånger per kväll, stack hon huvudet i gapet på ett lejon.
Arbetslagstiftningen – man hade inga direkta prejudikat men tolkade stadgarna så – tillät inte mera än dessa fyra framträdanden per vecka. Och hon hade full lön, visserligen i lägsta löneklassen men ändå: hon hade fått komma tillbaka till det cirkusliv hon älskade.
Så hennes tillvaro verkade ordnad och stabil. Jag var inte så nära bekant med henne att jag vågade fråga varför hon var så nervös eller i alla fall gav ett sådant intryck.
Men det var väl privata bekymmer som tryckte henne. Sådana kan gå över mycket snabbt, skulle jag ha tröstat henne. I ett nafs.