Det stod en stoiker och rökte vid ytterdörren.
Vi kan kalla honom Epiktetos (han heter inte så). Jag nämnde en gemensam väns frånfälle och sorgen.
Röken steg upp i en smal strimma mot de låga molnen. Epiktetos sade:
– Man kommer inte levande från livet.
Nej, sade jag, det gör man inte. Men det var tragiskt, han var ju ännu ung.
– Man dör och sedan är man död, sade Epiktetos.
Visserlunda, bejakade jag, men gärna skulle vi ju ha haft honom kvar i vår krets…
Epiktetos sade: Man kan inte få någon tillbaka som är död.
I den stilen fortsatte vårt improviserade symposium. Till slut måste jag gå.
– Trevligt veckoslut! sade Epiktetos oväntat.