Jag har nästan genomfört årets idrottsbragd. Stålfarfar (Google) kan slänga sig i väggen. Jag startade före halv sex på morgonen och har vandrat / cyklat i fjorton timmar. Nu är det dags för ett sent och sista svalkande dopp – dagen är dessutom varm.
Till den lilla sjön leder en lång och smal trappa. Stranden är tom. Men på trappan ser jag ryggen av en tant. Bredvid henne ligger en uttjänt cykel och flera fullstoppade plastkassar. Hon sitter i yogaställning – så långt hennes fysik det medger – med uppåtvända handflator och hon röker och hon hör mig inte.
Till sist varseblir hon mig och inleder processen att samla sig, resa sig och låta mig passera. Det tar en stund. Hon är inte så ung heller.
Jag sätter mig på bänken vid stranden och blickar ut över sjöns tysta yta. Brünhilde fortsätter sin sysselsättning, vilken den sedan är. Röker man när man mediterar? Jag gör ingetdera, jag kan inte veta.
Till sist spörjer hon mig om vad klockan är? Hennes, säger hon, har förlorat sin laddning.
Jag upplyser henne om detta. Så blir det tyst igen ända tills det är dags för mig att fortsätta. Men jag lyckas hitta en smal, vinglande brant stig uppför den abrupta branten. Inga vill jag störa henne igen. Hon märker inte att jag går.
Jag vandrar vidare. Och har hon inte gått, sitter hon kvar där än. Passerar du sjön, ser du kanske röken. En hög, smal strimma bemängd med anrop till Något men utan laddning.