Under sommaren har jag ålagt mig själv en regelbunden uppgift. Jag uppsöker platsen vid en bestämd tid varje vecka.
Medan jag i maj väntade på att de andra skulle komma, såg jag en gammal skolkamrat. Vi gick bara en termin på samma klass i en stor skola i en annan stad men jag tar inte miste på hans utseende. Jag såg honom ju varje skoldag. Jag sade något i stil med att du bor alltså här nuförtiden?
Han svarade något, mycket kort och nästan motvilligt, det var svårt att höra vad. Jag förundrade mig över detta. Inte hade vi varit ovänner även om vi aldrig brukat prata med varandra.
Han arbetade tydligen i butiken i närheten för senare samma dag såg jag honom lämna den, tydligen på hemväg. Nu var han som förvandlad! Han sade glatt något till mig om vädret när jag nickade en hälsning.
Och ändå var det som om han inte kände mig, inte visste vem jag var…
Följande vecka såg jag honom ordna varor i butiken. Jag nickade vänligt men han gick förbi utan att se mig eller så ville han inte se mig. Där fanns ingen annan i hans väg men det var som om han medvetet tittade rakt fram och undvek att se på mig.
Det är märkligt med personlighetens förvandlingar. Men han kunde tydligen ändå ha ett regelbundet arbete i kundbetjäning.
Den fjärde gången jag såg honom var han igen glad och vänlig. Han stod och rökte på trottoaren tillsammans med en flicka som också hörde till personalen, jag hörde dem tala om något bekymmer med varorna.
Jag hörde honom också säga: Min bror har lovat ordna saken.