Beundrarinnor kan naturligtvis vara bra för självkänslan. En liten stund.
Då avser jag två kvinnor som skriver ner eller kopierar och sparar ord jag yttrat (denna blogg vet de inte om). Den ena följde mig med ett anteckningsblock, den andra överraskade mig med att för hand ha kopierat samtliga mina text- och e-postmeddelanden i en dagboksliknande bok.
Och annat liknande gjorde de även.
Tydligen fann de mina ord spirituella och bevaransvärda och det må de få göra. Men som ingendera är mitt hjärtas utvalda, hade jag hellre funnit att de inte gjort dessa försök att föreviga mina yttranden.
Den ena slarvar nämligen bort alla sina papper, den andra sig själv.
Vill jag ha dokumenten åter för att utöva något slags efterhandskontroll, får jag dem därför inte. Beundrarinna A hittar dem bara inte i sitt stora hus. Beundrarinna B flyttade långt bort och drog på sig krämpor.
Snart är jag död. Men man ville gärna dö i frid utan att tvingas tänka på möjligheten att oauktoriserade uttalanden dras fram i ljuset post mortem.
Skriften säger att vi skall stå till svars för varje obetänksamt ord.
Det kan hända att jag tyckte något var väl funnet i den stund A skrev ner det eller B kopierade det.
Det gör jag kanske inte längre när räkenskapens timme kommer. Jordlivet är kort, grymt och ont. I himlen talar vi idel gott, sunt och rätt.