– Förlåt, sade den blinda.
Det hade hon inte behövt. Jag såg ju henne och hunden men tänkte att hon kanske ändå hade litet ledsyn, när hon nu så oberört rörde sig utomhus?
Det hade hon alltså inte och hunden sade ingenting när hon satte sig på den plats, en parkbänk, där jag redan satt. Länge förblev hon inte i min famn. Förunderligt dock att se henne navigera vidare i sommaren och på cafét satt två män inbegripna i ett livligt samtal.
Ett stumt sådant. De gestikulerade ivrigt men ingenting hördes. Vissa döva uttalar ändå några ljud i diskussionen men detta samtal var helt tyst. Jag försökte göra mig en föreställning om vad de avhandlade men lyckades inte. Pilipina – en annan Pilipina – däremot, hon gick för sig själv med en osynlig mobiltelefon och talade i en mikrofon där hon gick.
Trots detta beledsagade hon sin framställning med yviga gester. Om gesterna var tagalog eller bisaya kunde jag inte höra.
Nog är det märkligt. Titta! Den här gesten åskådliggör min förvåning!