Men hur många leenden finns det då i världen?
Det är jag ju nästan skyldig att redogöra för, efter de många äkta och oäkta smil jag omtalat och inrapporterat.
Jo, det finns – grovt räknat – sex olika sorter. Till dem och deras undergrupper kan alla andra hänföras.
Det finns ett leende med öppna och trosvissa ögon, så där som hos en liten pojke som vet berätta att det inte finns några troll i Trollböle.
Det finns ett leende som närmar sig ett grin. Som hos en pojke som trillar ur träd.
Det finns ett gläjestrålande, som hos en liten flicka som springer över en gräsmatta sin far till mötes.
Så har vi det tveksamt allvarliga hos honom som ännu inte är helt säkert på att han verkligen fått den födelsedagspresent han fått. Med full äganderätt och till obegränsat förfogande.
Sedan kommer det oförbehållsamma, obetänksamma hos en tvååring.
Och till sist det lätt skeptiska hos henne som tror att hon vet så mycket, mycket mera än hon egentligen vet. Och tycker att hennes far är barnslig.
Till allra, allra sist har vi en vuxens leende. Inga barn ler med tårar i ögonen.
Det blev sju men jag har inte räknat fel.
Under då, att jag måste vandra vidare?