Det är ett stort och naturskönt ställe, beläget vid havet och alldeles nära stadens centrum.
Det är en verklig tillgång för den kyrkliga organisation som rår om det.
Eller: det skulle vara. Det kunde ha varit. Det borde ha varit.
Nu genomsyras allt tyvärr av tantreligion. Beställsamma damer, någon enstaka äldre man (i röda jeans). Smycken till salu tillsammans med jesusdekaler och självhäftande kors. Kvinnor utklädda till präster (och ändå ler de. Hela tiden.)
En grupp konfirmander ställer upp sig i mindre grupper i solen. Man skall sjunga till bords.
Till min oförställda fasa hör jag den äckelpigga ungdomsledaren förklara att man sjunger den gamla bordsbönen i något slags rockrytm, som han kallar det.
Kanske fanns det bland dessa konfirmander någon ung man som var nära att ta detta med tron på allvar. Vad allt kan då inte ”silmäinallajeesuksen” i modern tappning förstöra och fördärva för honom!
Nej, här dricker jag inte ens kaffe. När jag går, stannar jag vid områdets gräns, står där en stund med skorna och bara skuddar.
Sedan vandrar jag vidare.