En ballerina och jag sitter ensamma på stranden.
Detta är början av juni och det blir kyligt när natten faller på.
Ballerinan dansar inte längre aktivt men hon undervisar. Hon vågar inte simma, det är för kallt för henne. Hon sitter på bryggan och bara doppar tåspetsarna i vattnet.
Hon förundrar sig över vilka mänskor man ändå kan möta! En man kommer vandrande, säger hon, med ryggsäck och så visar det sig att han har ett så… underligt yrke.
Jag finner för min del att inte heller hennes profession tillhör de vanliga. Nu reser hon med egen husbil ensam längs kusten. Hon har redan besökt en plats vi båda känner väl. Hon är på väg mot Österbotten, till en plats jag känner bättre och jag kan upplysa henne om mycket sällsamt att se på den färden.
– Tänk, säger ballerinan, att finländare i gemen inte kan nämna en enda balettdansör eller -sös i Finland vid namn!
Men vi fortsätter samtalet om litteratur i stället. Hon kryper in i sin bil närmare midnatt. Min buss kommer.
Jag åker vidare.
– – –
(Mitt nät har legat nere en tid och två tider.)